Valåret är här – äntligen ljusnar det i horisonten

Januari 2026 kan komma att gå till historien som århundradets fattigaste månad. Det talas ofta om januari som årets fattigaste månad, men i år har det nått helt nya nivåer. Det är som att hela landet kliver in i det nya året med plånboken redan tom och marginalerna uppätna av en mandatperiod under vilken allt successivt blivit dyrare. Värst är det förstås för dem som hade inga eller små marginaler redan från början.

Tidö-priser och vitnande käkar

Elpriser, matpriser, hyror, räntor. Allt har krupit uppåt, ibland smugit, ibland rusat. För många familjer är det inte längre en fråga om att dra ned lite på onödigheter eller köpa billigare mat, utan om att välja mellan att köpa falukorv och att köpa vinterstövlar till barnen. Januari brukar vara månaden då man får bita ihop. I år är det många, särskilt låginkomsttagare, som biter ihop så hårt att käkmusklerna vitnar.

Och mitt i detta har vi en regering som ägnat mandatperioden åt att sänka skatten för de rika på bekostnad av de utsatta. Försämrat bostadsbidrag, sänkt a-kassa när arbetslösheten slår nya rekord, sänkt försörjningsstöd och ett barnbidrag vars reella värde inte varit så lågt som nu under detta sekel. Högerregeringen gör vad högerregeringar brukar göra. Arbetsmarknadspolitiken går ut på att göra de fattigaste fattigare och tillväxtpolitiken går ut på att ge de allra rikaste mer pengar i plånboken.

Hånfulla nedsippringsreformer

De säger sig vilja öka incitamenten att ta ett jobb. Men om det inte finns några jobb att ta då? De tror att pengarna ska sippra neråt om de fyller på de redan förmögnas plånböcker och på sikt göra livet bättre även för de fattiga. Men om inget talar för att fattiga gynnas av att rikas förmögenheter växer då? Alla som måste vända på slantarna vid kassabandet på Coop vet att ingen av mandatperiodens skattesänkningar sipprat in på deras bankkonton i alla fall.

Nä, i en tid då en ensamstående förälder tvingas välja mellan knäckebrödet och tandkrämen sista veckan i månaden känns högerns arbetsmarknadspolitik som ett straff och nedsippringsreformerna bara som ett hån.

Dags att byta riktning

Januari borde vara en chans till omstart. Ett nytt år, nya möjligheter. Men för alltför många har året börjat med minus, inte plus. Det är inte ofrånkomligt. Det är politiska val. Och den här mandatperioden har regeringen valt att vända bort blicken från dem som har det svårast.

Men det finns hopp. ”Ljuset i horisonten” som statsministern talat om igenom hela den här lågkonjunkturen – jag har äntligen förstått vad han menar. Det är september 2026. Då kommer alla som frustrerats över den här regeringens svek mot barnfamiljer, arbetslösa, unga och äldre att ha möjlighet till att göra ett annat val. Om Magdalena Andersson blir statsminister efter valet kan solen äntligen kämpa sig över horisonten. Kanske kan januari 2027 bli den chans till omstart som vårt land verkligen behöver och som varje januarimånad borde vara.

Linus Sköld (S), riksdagsledamot